someother

Sitter här och tänker på oss igen, jag vet inte varför det dyker upp just nu. Jag har kämpat med detta i varje del av mitt liv men det kryper alltid mig nära då och då. Och vet du vad? Jag har inte låtit mig själv falla för någon på det sättet jag föll för dig, ingen får mig att känna som du får och jag har nu börjat undra om någon någonsin kommer få mig att känna så igen..

Allt jag vet är att jag har vuxit och mognat sen den tiden, och det får mig att le varje gång jag tänker på det. Jag antar att jag aldrig riktigt har velat erkänna för mig skälv att all den drama och uppmärksamheten fick mig att må bra, jag älskade det. Jag älskade det när jag inte behövde tänka på konsekvenserna som skulle uppstå. Jag älskar hur du fick mig att må, Jag älskar hur du fick mig att skratta och hur du fångade min blick och att jag för en sekund trodde jag att allt skulle bli bra.

Innerst inne visste jag nog att det aldrig skulle bli så..

Problemet var att du var på en helt annan nivå än mig, du var så mycket bättre på många nivåer, och jag visste det. Det gjorde det hela så frustrerande, ironiskt. Jag kunde inte hjälpa att jag blev så hopplöst förälskad. Allt berodde på att du var annorlunda än alla andra, jag hade respekt för dig. Du var den jag var glad med och såg fram emot att träffa varje dag. Jag vet inte om du visste det, men jag lovar alla andra såg det. Du gav mig chansen att öppna mig och fälla muren och bygga upp den med hopp, när det var så uppenbart att jag inte borde. Tillslut märkte jag det, jag lurade mig själv varje dag och jag kunde inte göra något åt det.

Det senaste året har jag försökt att släppa taget, försökt gå vidare. Undvikt att tänka på vad som var, undvikt människor i min omgivning som kanske skulle påminna om dig. Jag ville tro att allt var över, jag ville tro att det vi hade var dåligt och att jag klarade mig bäst utan dig.

Trots allt, så är det inte över. Jag börja sakta inse att jag kommer aldrig komma över det, och det kommer aldrig att ta slut. Jag skulle kanske försökt bättre. När jag lämnade dig var allt kaos, det är de fortfarande. Jag trodde det skulle försvinna med dig, att jag skulle glömma allt som hade med oss att göra.

Men det har jag inte. Jag önskar så ofta att jag kunde glömma, men du finns här, Hela tiden i mitt huvud. Det är alltid små saker som triggar igång minnet av dig. Jag försöker ignorera mina minnen försöker tänka på annat. Det är knappast ditt fel och vet inte varför jag ens skriver det här. Du kommer ju knappast veta hur jag känner och ännu mindre förstå mig. Du finns alltid i mitt minne, medans jag har försvunnit helt ifrån dig. Jag kan se det på dig. Vi kommer aldrig att bli som förut jag vet det. Du älskar henne och hon är den enda som betyder något för dig. Det spelar ingen roll hur jag än försöker jag knappt ett minne blott längre.

Jag antar att det är lika bra att jag vänjer mig..