someother

Jag läser alla dessa fina historier om förlorad kärlek, hittad kärlek, kärlek man inte glömmer, hemlig kärlek, själsfrände, vänner och familj. Så nu vill jag berätta "min" historia. Jag har alltid varit lite av en "player", en rastlös person som har väldigt lätt för små förälskelser för söta Killar men jag har bara varit riktigt förälskad en gång.  När jag var 16.
Jag träffade killar efter det men Jag var inte trogen och man kunde inte lita på mig. Jag berättade heller inte för någon att jag träffade en kille. Så jag kunde hålla mina dörrar öppna och ögonen på andra killar samtidigt. Jag gjorde även saker med flit för att killarna skulle göra slut med mig. Så jag inte behövde ha snacket och dem skulle inte kunna försöka få mig att stanna. Eller att försöka igen, för dom gjorde slut med mig.
Jag var kall, egoistisk och tanken slog mig ibland att jag inte kunde älska en annan människa, att vara förälskad i en annan människa, jag trodde jag var för plågad att vara i ett normalt förhållande.

I somras avslutade jag en av mina affärer och några veckor senare var jag på en stor fest hos min kompis. Det var festival i stan och dag 4 av festande. Jag var inte särskillt social och det sista jag ville var att ta ett av dom sistaminuten full och dräglig ragg.

Och så träffade jag honom rätt tidigt in på kvällen. Han var min kompis bästa kompis och jag tänkte att han var en utan av dom snygga människorna som vet att dom är snygga som är otrevliga och tråkiga. Och struntar fullständigt i dig om du inte spelar i deras liga. Men vi pratade lite och han var inte otrevlig - bara blyg. När det var dags att gå hem gick han och jag till karusellerna och han höll min hand hela tiden för att lindra min höjdskräck. Det var den finaste stunden i mitt liv på väldigt länge. Han kysste mig när vi stod i folkmassan och beskådade människorna som var i full gång med dans. Vi lämnade varandras sida senare på kvällen och han fick mitt nummer men inte trodde jag att han skulle ringa. 

Han ringde dagen efter och vi bestämmde oss för att träffas helgen efter. Efter det så berättade jag för alla jag kände att jag hade träffat honom. Jag lämnade mitt hjärta öppet då jag inte visste om han ens tänkte på mig på det sättet. Vi var som 15 åringar som hängde, kysstes, träffade människor och hade en fantastisk tid att lära känna varandra. 

Vi fortsatte att träffas flera veckor efter detta och tillslut bestämmde vi oss för att bli ett par. Han gör saker för mig som ingen annan skulle göra för mig. Han får mig känna saker som ingen annan någonsin fått mig att känna. Varje gång jag ser hans namn, känner doften av hans parfym, schampo eller om jag ser saker som påminner om honom får jag fjärilar i magen och blir nervös. 

Han får mig att skratta så mycket att jag gråter. Vi är uppe sent om kvällarna och spelade tv-spel, dricker öl, bowlar, kollar på filmer, gick på promenader, kittlade och retades och hela tiden hade jag den bästa tiden i mitt liv. 

Jag älskar honom så mycket att jag inte kan titta på honom längre än i en sekund för han är vacker att jag blir generad, klumpig och börjar stamma. Även om jag håller om honom i flera timmar så kan jag inte få nog av honom, hans röst, hans skratt, hans doft, hans smak, hans hud och alla andra små saker som han gör eller säger som bara jag lägger märke till. Alla de sakerna som jag blev kär i. 

Varje gång vi träffas vill jag säga att jag älskar honom men jag vågar inte. Jag är rädd för att han inte känner detsamma även om jag aldrig varit mer säker att på att vi båda känner detsamma. Jag är rädd för att bli sårad av kärleken, men jag kan inte bry mig om det nu. Jag älskar honom och för mig är han den sötaste, finaste, snyggaste, raraste killen som finns. Han frågar ibland hur jag kan vara förälskad i honom, och jag svarar att jag kan fråga honom detsamma. 

Allt detta kanske bara verkar som en kliché, men denna kärlek är oslagbar. Så ordspråket "En gång otrogen, alltid otrogen" kan slänga sig i väggen. Jag har varit helt öppen om mitt tidigare liv för honom även om det inte är en vacker historia. Och jag skulle aldrig göra om mina misstag emot honom.

Så även om du är rädd att berätta för männsikor vad du känner så måste du ibland tvinga dig till det. Det kan gå helt fel och det kan bli så rätt. Vi är alla i samma situation här ute. Och om man vågar öppna sig lite mer så finns det även rum för att man ska läka igen. Du kan ångra något du inte gjort, men att ångra något man har gjort är inget alternativ.