someother

Jag trodde jag hade vant mig vid kylan nu. Det har ju gått så lång tid. Han känner säkert lika dant, det är därför han är som han är. Men jag känner mig bara tom. Lyckan, som en gång fanns i mig, dog. Nu släpper bara mitt tomma utrymme in kylan. Djupare och Djupare, Skarpare. Ingen väg ut. Nästan som att temperatur inte existera. Kylan ökar. Jag sover mig igenom drömmar från när "Han älskade mig" Men jag fryser. Öppna ögon och jag förstår - De minnerna är försvunna. 

Tid.
Tiden spelar sina spel men jag faller inte för dom längre. Jag ska släppa taget, försvinna och frysa som allt annat. 
Det enda som stoppar mig är mitt hjärta. Jag kommer inte vänja mig. Rastlös. Jag älskar fortfarande. 
Vi lovade att inte sluta älska varandra, jag höll mitt löfte.

Det gjorde inte han.